Familjen är vår miljö
Ett psykologiskt växande innebär att relationer till andra i ens livsmiljö förändras. Vi är alla, så att säga ”upphängda i varandra”.
Vi är varandras miljö. Att en människa växer, mognar, förenas till en helhet med sin tillvaro påverkar andra människor. Ibland är det till hjälp att bjuda någon eller några av dessa andra att medvara vid våra möten.
Familjeterapi tar sin avstamp i det faktum att vi människor lever i relation. Från den dag vi föds är vi beroende av våra närstående för att få näring och skydd. Det krävs en hel by för att fostra ett barn, säger ett gammalt talesätt. När någon lider eller väcker omvärldens oro eller ilska genom till exempel sjukdom eller sitt beteende, är det naturligt att de närstående samlas för gemensamma samtal för att samordna sig. I detta skede är det ofta lämpligt att vända sig till en familjeterapeut.
Familjer av idag förekommer i en mängd olika former. De som vänder sig till terapeuten kan, men behöver inte utgöra en ”familj”. Ofta utgör skaran en del av en familj, ibland utökad med någon eller några andra som står nära; en släkting eller vän, eller en yrkeshjälpare av något slag, kanske en läkare.
Familjeterapeuten fångar upp de frågor som kretsen av närstående ställer sig själva och varandra. Ofta handlar frågorna om hur man kan förstå och om hur man bör handla: Hur ska vi förstå den som lider/den som vi oroar oss för? Vad är bäst att för oss att göra? Bör vi/jag göra något alls? Hos familjeterapeuten får de närvarande tid och rum att lyssna till varandra och till sig själva i avgörande frågor. Nya tankar, ny förståelse och nya sätt att handla kan födas.
Socialtjänsten hänvisar ofta sina klientfamiljer till en familjeterapeut, efter utredning om barnens behov. I dessa fall är det inte ovanligt att insatsen, som bekostas av socialtjänsten, kallas familjebehandling. Socialtjänsten formulerar behovsområden och anger ramarna för behandlingen, som har fokus på barnen i familjen.